Då Stafsjö Järnväg lades ned 1939 köpte Ohs Bruk AB fyra stycken timmertruckspar för att lättare transportera stockar till sågen och stolpar från impregneringsverket. Då bruket efter 1945 bestämt sig för att börja elda med olja så togs ett truckpar in för att bygga en lång tankvagn, hela projektet föll slutligen på att miljökraven var för hårda redan då och den halvfärdiga vagnen ställdes i Gimmarp.

När SJ kunde erbjuda från ”Dörr till dörr-transporter” med storbehållare (storbehållare är en föregångare till dagens lastväxlarcontainrar, det vill säga en lös behållare som kunde transporteras på den stora järnvägen för att sedan växlas över på t.ex. en lastbil eller smalspårsvagn) bestämde sig bruket för att börja utnyttja detta för svaveltransporterna. För att kunna frakta dessa storbehållare på Ohsabanan behövde man bygga specialvagnar, återigen kom timmertruckarna från Stafsjöbanan till användning.

​

De tre återstående truckarna togs in på verkstaden och byggdes om med de tyska feldtbahnboggiena som förebild, svängeln behölls dock och mellan dessa byggdes en ram av U-balk upp, flaket blev då 10 meter långt och två meter brett vilket även passade bra för massavedens längd och måtten på de färdiga balarna med pappersmassa. I flaket fälldes två spår in över vardera boggin så att storbehållarna kunde spelas över från normalspårsvagnarna i Bor, på flaket mellan dessa lastades sedan andra varor som skulle transporteras.

Dessa tre vagnar fungerade mycket bra och därför byggdes den gamla oljevagnen om efter samma konstruktion förutom att den byggdes utan spår för storbehållarna. Ingen av vagnsramarna är identisk med någon av de andra utan alla är uppbyggda på olika sätt, vilket nog får anses som rätt underligt.

​

 Vagn 35 hade en spricka i ramen och därför plockades den tidigt på boggier och svänglar. Ramen ligger idag i förråd i väntan på resurser för att renoveras upp i driftsdugligt skick.